Tant Grön

22 juli 2009 11:14

Va härligt det är med goa vänner och grannar, och så fantastiskt bra att du är där du är nu, du låter some n väldigt positv människa och det gör mig så glad!

Det är förädiskt med stress, jag kan känna igen mig lite i det, jag märker det inte, tycker inte alls att jag är stressad, men så blossar mina eksem upp och då vet jag. Nu lever jag visserligen med mina eksem varje dag, men när jag är stressad så blir de så hemska att jag inte kan använda mina händer.

Men nu ska inte jag vara negativ, för jag håller på att ändra mitt liv. Jag har slutat som meandi-säljare, jag är inte längre ordförande på föräldrakooperativet och jag har inga kunder vid sidan av mitt "vanliga" jobb som redovisningskonsult. Så jag är på rätt vägg. Jag ska bara hitta det jag vill göra egentligen, för det är INTE redovisningkonsult jag brinner för, jag hamnade bara där, hi, hi.

Jag läste svenska språket på Linköpings universitet och skulle bli den näste Fredrik Lindström, då blev jag gravid med nr 1, men det var planerat, men jag trodde att jag skulle fortsätta plugga :-) Nu vet jag inte.

Storstädningen fortsätter!

Ha en fin dag.

Kram Tanten

Berith

22 juli 2009 11:59

Tant Grön: Jo jag är väldigt positivt lagd av ...nästan för positiv ibland ...hahah..gubben brukar säga att jag ärså överpositiv så det räcker och blir över...så han är negativ säger han så det ska jämna ut sig i slutändan ..hahaha...

Du ska se att du kommer underfund med vad du vill göra så småningom...man ska skynda långsamt och känna sig för =)

Ha en god fortsättning på dagen !
Kram Berith =)

susanne

22 juli 2009 12:33

jag har varit där ...är på väg tillbaka som en sundare mäniska som tänker före.. inte bara går på! hoppas livet ger dig styrkan att återvända helt.. du har lyckats sååååå bra! kram,

marita

22 juli 2009 12:45

Jag är glad att du berättade om din sjukdom och dina tidigare problem.Känns alltid bra att veta lite mer om varandra,man förstår på ett annat vis då.Men som du säger man vill ju inte veckla in sig i värst långa sjukdombeskrivningen.Jag skriver ibkland när det är som besvärligast,känns som man behöver det.Men sen när man mår bättre då har man andra tankar i huvet och allt känns lättare. Men visst är det ett skit att inte kunna göra det man vill göra.Det kan ta ner en emellanåt.Nog skrivet om detta. Idag skiner solen och det är så fint.Man får passa på att njuta,
Ha de fint nu,
kramiz!

Berith

22 juli 2009 13:15

Susanne: Tack =) Ja att tänka efter för..det har man allt fått lära sig..men ibland gör "jaget" tokryck i alla fall..hahah..
Det har tagit tid att komma dit jag är idag..
Kram =)

Marita: Ja man måste ju få häva ur sig lite också de dagar då det är "sämre" dagar , bara man inte fastnar i ältande...för det blir man inte friskare av =)
Här är det mulet , men det regnar inte , det är riktigt skönt ute =)
Kram =)

GladaKatarina

22 juli 2009 13:34

Det är ingen liten pärs du har tagit dig igenom! Tur, som även andra säger, att du är positiv. Det är lätt att vara "för duktig".

Vad bra att du skriver om detta, många behöver få sina ögon öpnnade - dels för hur de behandlar sig själva, om de har tendeser till liknande sjukdomar. Och dels för att få insikt om hur man har det med sådana sjukdomar. Allt "syns inte utanpå", som man brukar säga.

Tack för att du delade med dig. :-)

Berith

22 juli 2009 13:48

GladaKatarina: Precis , allt syns inte utanpå ;)
Kram =)

Kvasthilda

22 juli 2009 16:05

Kramar till dig. Tråkig läsning är det inte, men roligare finns ju. Dock är det bra att få lära känna folk o se varför vissa saker är som de är och varför en person kanske är som de är.
Har en kompis med stora reumatiska besvär, men han försöker inte låta det påverka hans liv. Inte lätt, när det kan ta honom en timme att få kroppen att vakna till liv, ofta medelst varma duschar.

Berith

22 juli 2009 17:09

Kvasthilda: Ja det kan ta sin lilla tid innan man fått liv i kroppen...jag har mina morgonritualer...hahaha..detär tur att ingen ser hur man beter sig på morgonen (för utom gubben då...om han råkar vara vaken någon enstaka gång den tiden på morgonen ;))Man skulle nog åka in med enkel biljett till hispan annars ...hahah..

Kramar tillbaka =)

Inga-Lill

22 juli 2009 20:17

Nej, tråkig läsning var det då inte, vilken tur att du hade en hjälpsam granne. Sen det där med att kläderna krymper i garderoben, det är samma här men det beror bara på den fuktiga väderlek som vi har i Sverige. Kläderna är heller inte av den krympfria typen, ska visst finnas men än har jag inte lyckats hitta några.

Kramar från Nv. Dalarna

Sussi

22 juli 2009 20:39

Det var inte alls tråkig läsning!! Tänk vad lätt det är att hamna i fällor. Skönt att du har kämpat dig tillbaka och mår så bra idag.. All heder till dig!

Kramisar

Pisan

22 juli 2009 21:16

Ingen tråkig läsning alls! Det är alltid intressant att höra andra fibrisars "fibroresa". Min är inte helt olik din :-) Hoppas du har en fin kväll! KRAM!

Marie

22 juli 2009 22:00

Men herre guuud vilken historia! Å vilken tur med din oservanta granne!!! Fy så illa det hade slutat annars... Hemska tanke!!! Nu måste du vara rädd om dig! Jag har en känd blåslampa och den kommer jag med om du börjar med några dumheter!!!

Du kan tro att jag tänkte på dig idag när de började prata om ett skalv upp i norr... ;-) Höll bron???

Nu är det snart dags att sova - natti natti - ny dag imorgon!
Marie

Lisa

23 juli 2009 00:36

Håller med Övriga,,Inte alls nån tråkig läsning,,visst jag kan också känna ibland att man skriver lite mycket om sina krämpor,,Men i mitt fall har dom ploppat upp lite väl mycket på sista tiden och då har jag liksom skrivit av mej också..

Vilken himmelens tur att din granne hittade dej,,Och att du fick sån bra hjälp(inte alltid man får det direkt)
suveränt kämpat av dej,,Anorexi är väl bland det värsta man kan få..Ibland kan jag tänka att jag skulle behöva få en släng av det(pga min övervikt)men jag slår ifrån mej det snabbt för det är ju absolut inget man önskar någon..eller vill ha..Jag har ju också fibro + en massa annat skit..

Tack för kommentaren hos mej,Måste ha vart svårt och jobbigt när din mamma gick bort knall o fall och endast 59år..Nä man kan o ska väl inte förbereda sej för döden utan som du sa Leva mens man kan o ta vara på tiden,,visst lättare sagt en gjort ibland,,Men jag försöker ändå att inte tänka
så mycket på den för då blir man nog knäpp..Även om den blir närvarande just nu för mej när mina föräldrar är gamla o skruttiga,,
nä nu vart det en lång kommentar,,
suss gott min vän.Kram

Berith

23 juli 2009 08:03

Inga-Lill: Jo det var tur att jag hade min go´a vän som granne och att hon var så opservant =)
Kram =)

Sussi: Tack vännen =)
Kram =)

Pisa: Ja vi har alla våran resa=)
Kram =)

Marie: Hahah..jag ska sköta mig jag lovar !!=) Japp bron HÖLL ! ..*skrattar*
Kram =)

Lisa: Man behöver naturligt vis få "vädra" sig också de dagarna det känns extra mycket..vi har alla sådana dagar , även jag..man är ju inte mer än människa =)
Kram vännen =)

bland tomtar och troll

21 oktober 2009 07:49

tack för att du finns. vi är så lika, trode jag var ensam.